Läsa med sticka går det?

Följande inlägg publicerades i kväll på min andra blogg www.miovi.se

I dag gjorde jag flera kollegor nyfikna på Twitter med följande inlägg.

 

Men nu är det ju så att det inte jag som kom på detta utan du Marie Andersson. Idén är ju riktigt bra. Tanken är ju följande att när eleverna har blivit varma i kläderna och vi tillsammans har prövat och övat ska använda oss av stickorna när vi modellerar kring olika texter.

Man kan använda stickorna innan man börjar läsa en text genom att eleverna får fundera över vilka läsfixare de kan tänkas komma att behöva.

Under läsningen av en gemensam text och medan jag modellerar kan eleverna få använda stickorna för att visa vilken av läsfixarna jag använde just då.

Efter en läsning av en text kan vi ha en gemensam diskussion över vilka av läsfixarna man måste använda för att förstå texten som precis har blivit uppläst.

Eleven kan själv använda stickorna som stödstruktur vid muntligt samtal kring en text.

Jag tänkte också att det skulle vara spännande se om man kunde synliggöra skillnaden mellan olika geners med hjälp av stickorna. Då tänkte jag så här att man läser högt en saga och sedan en faktatext. Efter det diskuterar man vilka av läsfixarna man använder. Använder man någon läsfixare mer än någon annan osv.

Tanken slog mig precis i skrivandet stund att detta kan vara en hjälp för mig vid bedömning. Den enskilda elevens förmåga blir synliggjord genom att eleven visar vilka olika läsförståelsestrategier eleven använder sig av. Jag får möjligheten att rent visuellt se hur eleven tänker och reflekterar när de använder lässtickorna. Jag ser om eleven tar egna initiativ och använder sig av lässtickorna på ett säkert sätt samt hur eleven muntligt kan förklara hur hen tänkt. Jag ser även de elever som sneglar på sina kamrater och som agerar osäkert med lässtickorna, vilket ger mig en signal om vilka elever som är med på tåget eller inte.

Jag vet ju inte om detta nu kommer att fungera men det är ju värt ett försök. Återkommer när vi har testat.

Att vägleda elever

Den senaste tiden har jag vid flera tillfällen känt stolthet över mina elevers prestationer och missförstå mig inte nu, jag känner alltid stolthet över mina elever, men i bland blir det där lilla extra som jag tror att alla lärare kan känna igen sig i. Den grupp av elever jag nu arbetar med har jag ju bara arbetat med i fem månader och det tar tid att lära känna en ny grupp av barn. Det måste också få ta tid både för eleverna och för mig. Dessutom är det i c-form och eleverna går i år 1, 2 och 3.

Just dessa elever tyckte nog att deras nya fröken var lite sträng, babblade alldeles för mycket om lärande, hur man lär sig, reflektion, förmågor, läroplanen, mål osv. Är man dessutom ny elev och börjar i år ett kan det bli en tuff start. Men jag har kämpat på i min fasta övertygelse om att mina elever ska veta vad det förväntas av dem, de ska känna till målen de arbetar mot, vilka förmågor de ska utveckla, vilka ämnen de undervisas i, just där och då. De ska också tränas i att reflektera och då speciellt reflektera över det de presterar under lektionerna.

I allt detta arbete behövs även omvårdnad, en och annan kram och uppmuntran, lite lek och bus. Men det viktigaste av allt skratt, stora och många skratt, tillsammans, för att vi alla som befinner oss i klassrummet ska orka att lära oss.

Men så händer det! Det där ni vet, reflektionerna och upptäckterna kring sitt eget lärande och jag kan bara säga Halleluja! Fem månaders prat om lärandet börjar ge utdelning.

I början av veckan hade jag tillsammans med eleverna producerat en faktatext om hösttecken. Vi hade under en längre tid arbetat med hösten och skulle nu sammanfatta det i en faktatext. När det var klart skriver eleverna av den gemensamma texten. Elever som behöver använda dator gör det. Eleverna i år ett skriver så mycket de orkar och sedan hjälper jag de att skriva klart. Två av mina elever i år ett hade nästan skrivit av hela texten själva då jag satte mig bredvid för ett samtal om deras textproduktion. Oj, säger jag, vad mycket ni har skrivit. Jag blir glatt överraskad då eleverna har skrivit av texten och används sig av gemaner, tänkt på punkt och stor bokstav. Elevernas ögon glittrar av stolthet.

Jag frågar nu eleverna om de har upptäckt något kring sitt textskrivande? Ja det har de svarar båda. Vad då? undrar jag. Vi har nästan skrivit av allting själva och vi har tänkt på stor bokstav och punkt säger eleverna. Ja, det har ni och tänk i augusti kunde ni nästan inte skriva något alls säger jag. JA! Vi vet men det kan vi nu, svarar eleverna. De har dessutom redan utvecklat något som man kan kalla egen handstil som är personlig. Inte en handstil där eleverna textar som de gör i början av sin skrivutveckling.

I nästa ögonblick kommer en flicka som går i år två och visar sitt arbete. Innan jag hinner säga något berättar flickan för mig följande; -Jag har verkligen tänkt på det du har sagt fröken. Jag har inte blandat stora och små bokstäver och jag har tänkt på stor bokstav och punkt. Jag tittar på texten som är så fint avskriven och jag ser verkligen hur flickan har arbetat målmedvetet med sitt skrivande. Till saken hör nämligen att denna elev gärna och oftast blandar stora och små bokstäver och som pricken över det ska bokstäverna vara stora så de täcker ett halvt papper. Men det gjorde de verkligen inte nu!

I fredags vägledde jag eleverna i en bilduppgift. De skulle från grunden måla en fågel utan mallar eller förlagor. De satt runt tavlan, djup koncentrerade med pennan i högsta hugg och med kladdpapper och så satte vi i gång. Jag visade, eleverna härmade och övade. Vi tog små steg i taget. Först huvud och kropp sedan vidare med vinge, näbb och ben. Under arbetets gång frågar en elev följande; – Fröken vilka ämnen har vi nu? Jippi! Tänker jag. De har börjat reflekterat. Min motfråga blir vad tror ni? Vi har bild säger eleverna och matematik och teknik. Precis så var det!

Teckningarna blir fantastiska och eleverna säger spontant att de är nöjda och stolta över sina resultat. Det är jag också. När jag hade satt upp teckningarna satt vi tillsammans och tittade och njöt. Jag frågade även eleverna om de skulle vilja förbättra något med sin teckning vad skulle det då vara. Det blev tyst en stund och sedan började diskussionen om vad de skulle tänka på till nästa gång, de gav varandra tips och förslag.

Så här ser min vardag ut med en grupp härliga, kompetenta elever. Jag vägleder, styr och guidar mina elever i lärandet. Jag lovar på heder och samvete att jag INTE har någon kateder i mitt klassrum och det går bra ändå Jan Björklund!

Fåglar 006Fåglar 007Fåglar 008