#Almedalen dag 2

Dagen började på Barnrättstorget där seminariet ”Tillgängliga lärmiljöer” skulle hållas. Myndigheten för delaktighet och Region Gotland var närvarande. Region Gotland berättade om den satsning som nu genomförs inom regionen kring tillgängliga lärmiljöer. BEO inledde seminariet och jag twittrade för fullt.

Man lyfte även fram att det är viktigt med förankring i hela styrkedjan när man ska genomföra förändringar. Det får mig att fundera över hur förankringen ser ut? Det beror på vem som har lyft frågan tror jag.

Något annat man lyfte och som man ofta glömmer bort att tillgängliga lärmiljöer är inte bara i klassrummet utan på skolgården, omklädningsrum, idrottshallar, matsal och korridorer.

Jag fortsatte sedan till seminariet ”Har vi råd att förlora var tredje elev?” som arrangerades av Sveriges Psykologförbund. Då var jag tvungen att twittra igen.

Även vid detta seminarium betonade man att elever måste bli sedda? Det får mig att fundera på vad betyder det? Hur definierar vi ”att bli sedd”? Är det ett samhällsproblem i dag att elever/barn inte känner sig sedda.

I full fart lämnade jag Campus Gotland för att åter vara tillbaka på Barnrättstorget på Gotlands konstmuseum. Du var det dags för seminariet ”Hur förebygger skolor kränkningar mot elever?”

När man lyfte även vid detta seminarium att elevhälsan behöver vara tillgänglig. Det vill säga de behöver befinna sig ute i verksamheten. Fritidshemmens verksamhet behöver också ses över vad avser tillgänglighet.

De lyfte även detta med kränkningar på sociala medier. Kränkningar sker mycket på fritiden men kränkningarna hänger ofta ihop med skolan vilken innebär att vi inte kan säga att det rör inte oss. Det är vårt ansvar. Medan man kan inte kräva att lärare ska befinna sig på nätet på sin fritid för att se vad ungdomar håller på med.

Många tankar snurrar runt i huvudet och jag kan bara konstatera att det finns mycket att arbeta med ute i våra verksamheter.

#Almedalen 2018

I år har jag bestämt mig för att fokus på de seminarier jag skulle besöka skulle handla om barn, ungdomar, elevhälsa, tillgänglighet, psykisk ohälsa. Så dagen startades med seminariet ”Hur kan barn och unga som mår psykiskt dåligt slippa skickas runt?”. Seminariet arrangerades av Psykiskhälsahuset.  Om man läser om innehållet för seminariet står det följande; Idag är många inblandade i hälso- och sjukvården för barn, vilket ökar risken för att barn och unga faller mellan stolarna och/eller inte får rätt hjälp i rätt tid. Samhällets institutioner som ska stödja barns hälsa och utveckling är ofta uppdelade både i organisationer och professioner, både sinsemellan och över barnets liv och utveckling. En helhet med barnet i centrum i en samlad organisation skulle troligen fungera bättre och dessutom öka förutsättningarna för en mer jämlik vård jämfört med idag. Men hur kommer vi dit? Vem ska ha det över gripande ansvaret? Är skolan rätt ställe? Tankar kring en samlad barn-, elev- och ungdomshälsovård finns bland annat kortfattat beskrivna i slutbetänkandet för Nationella kommissionen för jämlik hälsa, En god och jämlik hälsa (SOU 2017:47).

Som lärare och blivande specialpedagog är detta med samverkan något jag personligen har saknat. Speciellt i svåra elevärenden där socialtjänst, BUP och kanske HAB har varit inblandade. Jag saknar ett helhetsperspektiv kring eleven och har efterfrågat en samstämmighet. Kan en gemensam plattform vara svaret?

Under seminariet kom det fram en hel del spännande synpunkter. Här är några:

  • Det finns en stor frivillighet inom professionen! Vilket betyder att få hjälp i dag handlar om tur och välvillighet. Att man möter rätt person om man mår dåligt och behöver hjälp. Så får det inte lov att vara anser jag.
  • Skolan måste kunna arbeta med främjande och förebyggande elevhälsosamtal. Självklart kan man tycka det men i dag ett utvecklingsområde.
  • Man måste börja titta på skolpedagogiken! Ja, det håller jag med om. Men hur?
  • Det måste finnas en central elevhälsa.
  • Det måste finnas en struktur över hur man ska arbeta med hälsofrågor.
  • På nationell nivå måste man börja rikta pengar till utbildningar av specialistkompetenser som exempel skolläkare.
  • Arbeta med elevhälsoteamfrågor på gruppnivå.
  • Vi behöver vara medvetna om att många väntar för länge innan de ber om hjälp.
  • Vi behöver ha ett föräldraperspektiv. Inte bara i lägre åldrar utan även under tonårstiden. Varför inte föräldrautbildningar?

Kajsa Ahlström från Tilia sa något som jag tror är väldigt viktigt. Man måste få bli sedd på individnivå. Man måste bli sedd bortom symtom och eventuellt sjukdom. Man måste bli sedd som människa. Vi som arbetar med och kring barn och unga, våga fråga!

#Lärareffekten var mitt nästa seminarium. Arrangör lärarförbundet. Själva seminariet kan du se på lärarkanalen. Det var kanske inte något nytt som kom upp på detta seminarium som vi inte redan vet. Det som var intressant här var att publiken fick lyssna på Siduri Poli från Changers Hub. Hon berättade om viktiga människor som hade varit avgörande för hennes framtid bland annat en lärare. Att vara lärare är viktigt och effekten av att möta en engagerad lärare kan vara avgörande för dina livsval. Siduri sa också något annat intressant. Bli mentor för någon som är olik dig, det kan vara utvecklande.

Det sista seminariet jag var på dag var ”Skolan som arena för psykisk hälsa” som arrangerades av Junis. Mona Örjes förbundsordförande för IOGT-NTOs Juniorförbund började berätta om organisationens rapport ”Stöd hela vägen”. Sedan fick vi mer information om ”Fråga alla” är ett utvecklingsarbete inom projektet ”Skolan som arena för psykisk hälsa”. Skolsköterskor i Enköping och Älvkarleby har tillsammans med elever formulerat utökade frågor för hälsosamtal kring psykosociala risker. Ett frågeformulär med åtta frågor om föräldrastress, psykisk ohälsa, missbruk och våld togs fram och testades vid hälsosamtal under läsåret 2016–2017. Under pilotstudien deltog 500 elever på mellan- och högstadiet. Projektet pågår och utvecklas, det drivs gemensamt med Enköpings och Älvkarlebys kommuner och Barn- och ungdomspsykiatrin vid Akademiska sjukhuset, Region Uppsala.

Det jag tar med mig från detta seminarium är:

  • Att vidga hälsosamtalet är en framgångsfaktor.
  • Man måste vara precis när man frågar barn och unga om svåra saker.
  • Om man får en känsla när man pratar med en ungdom, om att det kan vara något som inte är bra, men de vill inte berätta. Då kan vi hänvisa då till ungdomsmottagningen.

Personer och modeller som även lyftes under seminarierna var:

Steven Lucas Medicine doktor, Barn- och ungdomsmedicin

Skottlandsmodellen

 

 

Alla lärare borde ha en skrytbok!

En kollega och vän berättade för mig för många år sedan att hon hade skaffat sig en skrytbok. Skrytbok? tänkte jag. Vad är det? Hon berättade då att alla fina ord hon fick av elever samlade hon i sin skrytbok. Skrytboken plockade hon fram de dagar hon kände att hon behövde lyfta sig själv. De dagar som man känner sig lite låg och de dagar man tycker att man inte har gjort ett bra arbete som lärare. Jag tyckte iden att ha en skrytbok var så bra. Jag köpte också en egen bok i den har jag nu samlat 13 år med små meddelande, teckningar, brev och vykort. Jag har även samlat roliga kommentarer och uttryck som mina fina elever genom åren levererat.

Det är inte ofta jag plockar fram min skrytbok. Men inför varje terminsavslut kommer faktiskt skrytboken fram. För vid terminsavslut brukar det komma en del fina meddelanden från elever och föräldrar. Just de meddelandena hamnar i min skrytbok. När jag ändå har boken framme bläddrar jag gärna i min skrytbok. Jag minns elever, familjer, klassrumssituationer, lektioner och olika undervisningsinnehåll. Så skrytboken blir också en minnesbank. Jag ska bjuda på några fantastiska klokskaper barn har bjudit på;

Läraren pratar om flyttfåglar och stannfåglar. Då säger en elev; Påfåglar är en fågel som flyger på människor. Det är därför den heter påfågel”. (Flicka, 7 år)

Läraren säger till eleverna att hon är besviken på dem. Därför att de skulle läsa men de byggde kojor i stället inne i kuddrummet. Att sitta och träna sin läsning kan man inte göra i en mörk koja. -Joho! säger en elev. Jag äter så mycket morötter och det är bra för ögonen. Då ser man bättre i mörkret. För det gör kaniner”. (Flicka, 7 år)

”En del vuxna har förlorat barnens ögon”. (Pojke, 8 år)

Förutom klokskaper finns det små meddelanden som värmer ändå in i själen från visa elever. Här har ni ett exempel på det:

”Du har gjort mycket för oss och vi kommer glädjas i framtiden för det du har lärt oss. Du är en hjälte i våra ögon. Du har lärt oss läsa och förstå och du måste hälsa på då och då. Vi kommer sakna ditt stöd och så klar dej”. 

När jag bläddrar i min bok och läser de ord som har skrivits blir jag stolt som lärare. Jag är stolt över mitt yrke, stolt över att jag har varit en viktig del av ett barns liv i en kort sekund. Vi har ett mycket viktigt arbete. För en del barn kan du vara en otroligt viktig person, trygg vuxen och den enda som ser och bekräftar. Det blir så tydligt när jag läser i min skrytbok. Det handlar inte om att jag slår mig för bröstet och säger:- Se vad bra jag är! Det handlar om relationer, vänskap, lärande, kunskap, omtanke, tydliga ramar, struktur och en kram då och då. Vi behöver bli påminda om det i bland. Jag behöver bli påmind om det i bland.

Så jag anser att alla lärare skulle ha en egen skrytbok. Så skynda er till bokhandeln och köp er en riktigt fin bok för det är alla klokskaper, ord och teckningar från elever, för det är dom värda.

Sex och samlevnad som storyline

Jag undervisar på mellanstadiet och av erfarenhet vet jag att när eleverna befinner sig i år 5-6 börjar det bli väldigt intressant med det där som heter sex och samlevnad. Under förra läsåret sa jag att när de går i år 6 ska vi arbeta med detta område. Vilket eleverna minsann inte glömde bort att jag hade lovat. Redan under höstterminen kom ämnet på tal och jag svarade att det kommer. Vid skolstart efter juluppehållet och första no-lektionen presenterar jag då äntligen temat ”sex och samlevnad”. Eleverna var så laddade. I mitt klassrum sitter eleverna redan i grupperingar om 3-4 elever vid varje bord och första övningen var en sorteringsövning. Jag hade skrivit ut ord och laminerat som jag har hittat i skolverkets publikation ”Sex och samlevnadsundervisning i grundskolans tidigare år”. 

Varje grupp fick ett kuvert med ord. Uppdraget var att de fick sortera orden precis som de ville vid varje bord. De kunde sortera det i ord som de kunde och visste vad de betydde, ord som de inte hade en aning om vad de betydde, ord som de trodde betydde likadant och så vidare.

När eleverna hade sorterat klart fick de berätta för klassen hur de hade sorterat. När vi knöt i hop lektionen så kunde eleverna reflektera över att de hade hört talas om en hel del ord men visste inte vad de betydde. De kunde också reflektera över att många ord kastade man bara ur sig för att säga något dumt till någon annan.

Efter denna lektion fortsatte arbetet genom Storyline. Jag har arbetat med Storyline med barn på förskolan och med elever i de lägre åldrarna och med elever på mellanstadiet och tycker att det är ett arbetssätt som är uppskattat både hos elever och hos mig som lärare. När jag skulle arbeta med sex och samlevnad sökte jag efter en färdig planering i storyline och hittade till slut en storyline som hette ”Familjen”. Arbetet inleds med att jag delat in klassen i sex familjer. Eleverna ska nu skapa karaktärer efter vissa förutbestämda regler. De hade tillgång till tyg, garn, band och liknande material för att skapa sina medlemmar i familjen. När de skapat sin karaktär ska de tillsammans skriva en biografi över karaktären. Till det hade eleverna fått stödstrukturer, vilket är väldigt viktigt om man vill få ett djup på karaktärerna. Eleverna hade många intressanta diskussioner om vad olika ord betydde när de skulle beskriva egenskaper som exempel.

När det är klart så ska familjen presenteras och det gör eleverna genom att redovisa inför klassen. Efter redovisningen ger övriga klasskamrater feedback på själva redovisningen men de har även möjlighet att ställa frågor om karaktärerna. Jag kan sammanfatta detta moment med att säga att det finns ingen familj som räknas som ”kärnfamilj” det vill säga mamma, pappa och barn. Under tiden så får eleverna även andra uppdrag som exempel att lämna förslag på vad gatan skulle heta som alla familjer bodde på. De fick även ge förslag på vad hyreshuset skulle heta som alla familjer bor i.

När alla familjer var presenterade har de fått fundera på vad som är fördelar med sin familj och vad som är nackdelar. Det har också eleverna redovisat i helklass. Så här ser det ut för tillfället.

Vid senaste lektionstillfället fick först eleverna fundera enskilt på vad begreppet normer betyder för att sedan diskutera tillsammans vid borden. Till sist sammanställde jag elevernas tankar genom en mindmap på tavlan. Efter det fick eleverna se filmen om normer som går att hämta på Region Gotlands hemsida om HBQT-frågor. När eleverna hade sett filmen fick de prata med varandra under ett par minuter. Efter det jämförde vi elevernas tankar om normer innan filmen och efter filmen. Nu var det dags för eleverna att sätta sig i sina familjegrupper. I familjerna skulle de nu diskutera om de kunde uppfatta om det fanns normer i det hyreshus alla familjer lever i. En elevreflektion vid lektionens slut var att detta var svårare än hen hade trott.

Vi är som ni säkert förstår långt i från färdiga och arbetet kommer att gå vidare med fortsatt fokus på samlevnad. Vi kommer även att komma in på hur man ser ut i snippan och snoppen och vad det är som händer med kroppen när man kommer in i puberteten. Vi kommer också att försöka få svar på vad alla begrepp betyder innan detta projekt är klart. Jag som lärare är väldigt imponerad över eleverna och kan konstatera att kärnfamiljens tid kanske är över och i elevernas ögon kan familjer se ut hur som helst.

 

 

Storkis på nya äventyr

Under hösten 2017 arbetade jag på grundlärarprogrammet som adjungerande adjunkt. Det gav mig möjlighet att möta studenters texter. Texter som kunde bland annat vara tentamensuppgifter eller lektionsplaneringar. Det är just en sådan text som väckte en idé hos mig som jag sedan tillsammans med en kollega arbetat vidare på. Texten som gav mig inspiration var en planering inför ett tema i ämnet svenska. Studenten beskrev hur hen hade tänkt starta upp ett läs- och skrivtema i en klass i yngre åldrar. Lektionen vid uppstart skulle inledas med att eleverna fick träffa ett gosedjur, en gris. Det påminnde mig om när jag arbetade som lärare på en friskola. Jag skapade tillsammans med eleverna i år 1-3 en blogg via webbstjärnan som kom att heta Storkis123. Storkis var en handdocka jag hade som såg ut som en stork. Siffrorna 123 symboliserade klassen som jag undervisade. Storkis följde med barnen hem på helgerna och med Storkis fanns det en skrivbok. I boken skulle eleverna skriva vad de hade hittat på tillsammans under helgen. Barnen kunde välja att skriva i boken eller på webbsidan. Barnen älskade verkligen Storkis. Jag involverade Storkis hela tiden i arbetet i klassrummet. Storkis skickade uppdrag till barnen, gav eleverna olika former av utmaningar. Storkis kunde sitta vid en elev när hen behövde stöd eller tröst. Barnen kunde sitta i läshörnan och läsa högt för Storkis. När jag slöt på skolan fick Storkis bo i en låda hemma på mitt kontor. Så tack vare studentens text väcktes min omtanke om Storkis till liv igen.

I inledningen av höstterminen 2017 packade Storkis en gammal kappsäck full med böcker och knackade på hos klass 1-2 på Vänge skola. Barnen blev så klart väldigt nyfikna på Storkis. Storkis berättade för barnen om vem han var och vilka äventyr han hade varit med om tidigare. Storkis berättade också att han hade en alldeles egen äventysbok som tidigare elever hade skrivit i. Den boken tycker Storkis om att läsa i, ofta. Storkis berättade även för barnen att han hade plockat ihop flera spännande böcker från skolbiblioteket som han hoppades att barnen i klassen skulle tycka om. Storkis lovade att han skulle skriva brev till klassen och höra hur det gick med att läsa och skriva.

Efter några veckor kom det då brev till klassen från Storkis. Barnen skulle nu besvara brevet från Storkis individuellt. Läraren för klassen samlade ihop breven och gav till mig utan att barnen vet något om det. Efter ett tag saknade eleverna Storkis så mycket så han fick ta flyget till Gotland för att besöka barnen. En Stork lever som sagt på varmare breddgrader under vintern. Med sig hade Storkis en powerpoint där han visade hur hans bo ser ut, vad han tycker om att äta, hur han låter när han klapprar med näbben. Vid det tillfället fick barnen skriva och rita om vilken deras favoritplats var. Storkis älskar ju sitt bo och berättade gärna om sin favoritplats.

I det senaste brevet från Storkis berättar han för barnen att han har en allra bästa vän. Problemet är att vännen är en sköldpadda och en sköldpadda kan inte komma upp i ett Storkbo. Barnen fick då ett uppdrag att försöka hjälpa Storkis. Uppdraget var om barnen kunde komma på ett sätt att få upp sköldpaddan i Storkis bo. Eleverna har nämligen arbetat med ämnet teknik. Storkis fick många bra tips!

Jag möter eleverna i korridoren och de frågar hur det är med Storkis. Eleverna ber mig att hälsa till Storkis att de saknar honom. De frågar om jag vet vad Storkis har gjort den sista tiden. Eleverna ber mig att hälsa Storkis att han måste komma på besök snart. Detta tyder på att eleverna tar detta på största allvar. Detta är för mig värdegrund, att visa omtanke om någon annan oavsett om det är en klasskamrat eller om det är en handdocka i tyg det spelar ingen roll.

Jag som vanligtvis inte undervisar eleverna i klass 1-2 kan se på barnens skriftliga utveckling med ett utifrånperspektiv. Jag har regelbundet sett elevernas individuella texter under höstterminen och inledningen av denna termin och ser hur bokstäver formas, hur texter utvecklas, jag ser tydligt att barnen tar nya steg i sin utveckling. Det är värdefullt för den undervisande läraren att få höra. I den senaste uppgiften kan jag också se att eleverna har tankar om teknik och hur tekniska lösningar kan tänkas fungera.

Att arbeta med handdockor är verkligen ett sätt att stimulera och locka barn till läsning och till att skriva. Barnen blir engagerade och nyfikna. Det är också värdefullt om man kan hjälpas åt i ett kollegium tänker jag. Jag är Storkis röst och inte den ordinarie läraren, vilket gör att jag trorr att eleverna blir mer engagerade. Jag vet i varje fall just nu att Storkis har fler uppdrag på gång till eleverna innan han kommer på besök. Snart är det ju faktiskt dags för Storkis att komma hem till Sverige för att häcka.

Morfar högläste för min mormor

För en kort tid sedan läste jag en bok skriven av Anne-Marie Körling. Boken heter Ovan Trädtopparna som handlar om olika människors tankar om läsning. När jag började läsa boken bet den fast i mig med en gång och jag kunde inte sluta läsa. Redan från början började tankar snurra runt i mitt huvud. Tankar om min egen läsning, skolgång, mina elever, min egen undervisning, för att sedan vidgas till min egen barndom min mans läsupplevelser och mina närmsta släktingars läsupplevelser. Tankar och reflektioner som aldrig tar slut. Frågor som väcks, frågor som jag får svar på, frågor som jag inte får svar på.

I går högläste jag för min man en berättelse ur boken. I solen, gungandes i hammocken, samtalade vi om berättelsen och om att läsa.

I dag i samma hammock gungandes med kaffekoppen i handen samtalade vi om våra mor- och farföräldrar och deras läsande. Vi kom fram till att vi har olika upplevelser.

Jag minns min mormor och morfar som två läsande individer. I år om de hade levt hade min mormor fyllt 100 år och min morfar 98 år. I min barndom minns jag morfar sittandes vid köksbordet och läsa en bok eller någon tidning om han inte löste ett korsord eller spelade in musik på kasettbandspelaren när han lyssnade till ”Skivor från Vetlanda”. Mormor låg på soffan för hon läste inte längre och det var inte för hon inte kunde utan för att hennes ögon hade blivit så dåliga så hon inte kunde läsa. Morfar läste högt för mormor där hon låg på kökssoffan och jag och min bror lyssnade också. När jag hade lärt mig läsa satt jag vid samma köksbord som min morfar med mormor på soffan och nu var det jag som läste högt för både mormor och morfar.

Morfar löste korsord och speciellt barnkorsord och det var i ett endaste syfte. Vinsten var ofta böcker. Jag och min bror vann många böcker utan att lösa ett endaste barnkorsord.

Jag minns även att mina föräldrar aldrig läste för oss, däremot såg de till att vi var medlemmar i en bokklubb. Så från det vi var små kom det regelbundet böcker hem till oss på posten. Jag funderar på varför de aldrig läste för oss? Förmodligen hade de inte tid. Då min pappa inte lever längre kan jag inte fråga honom men jag vet att han som pensionär läste väldigt mycket. Min mamma läser också väldigt mycket och här har jag ännu möjligheten att fråga henne om läsandet.

Ju mer jag tänker på böcker och att läsa väcks nya minnen till liv. Jag hoppas att något minne väcks hos mig där jag minns hur jag lärde mig att läsa för det har jag glömt.

Jag tänker att i höst ska jag väcka eleverna och elevernas familjers läsminnen till liv. Jag ska högläsa ur Anne-Maries fantastiska bok för mina elever. Bokens berättelser är även en tidsresa tänker jag. De äldre människorna i boken speglar en annan tid och hur viktigt boken var och hur viktigt det var att kunna läsa. Min förhoppning är att väcka nyfikenhet hos mina elever. Kanske läsa något som någon av det människor i berättelserna har läst.

På grundlärarprogrammet i höst när jag har seminarium kring läsning och bokstavsinlärning kommer lärarstudenterna få lyssna till högläsning. För i berättelserna får jag som läsare och lärare många viktiga tankar från berättarna något som jag som lärare kan bära med mig i mötet med en nybörjarläsare.

 

En skattkista fylld med kunskap!

Om jag har möjligheten att arbeta i en klass under en längre tid tycker jag att portfolio är ett fantastiskt sätt för eleverna att få syn på sin egen utveckling och sitt lärande. För många år sedan tog jag emot en grupp elever som skulle börja i årskurs två. Dessa elever hade jag förmånen att följa ändå upp till år sex.

På vårterminen i sexan tog dessa elever med sig en tjock pärm hem som innehöll en presentation av sig själv och familjen genom åren. Utvärderingar och arbeten i från matematik, svenska, engelska, NO, SO och ett övrigt ämne. De fanns även ett kasettband där eleven kunde lyssna på sin egen läsutveckling genom åren både på svenska och engelska samt en loggbok. Pärmen var verkligen en skattkista, inte fylld av pengar utan av kunskap som var synlig. Förutom att eleverna älskade sin pärm så gillade jag den också, varför? Jo, även jag som lärare kunde se min utveckling, hur jag hade blivit duktigare på att ställa bra frågor till eleven och hur jag gav dem bättre och bättre respons.

Vid varje läsårsstart brukade eleverna måla ett självporträtt, dessa bilder sattes sedan in i pärmen. I de lägre åldrarna brukade eleverna rita sin familj, dessa bilder sattes också in. De hade även papper från förskoleklass där de hade presenterat sig själva, de satt också i pärmen.

Från årskurs två och inför utvecklingssamtalet valde eleven ut ett arbete i framförallt ämnena matematik, svenska, engelska, No och So, som de var stolta över. Det kunde vara en text, bild och text, reflektion, berättelse, en diagnos, ett prov, som sagt vad som helst.Tillsammans med arbetet fick eleven reflektera över varför de hade valt just det arbetet, vad de behövde utveckla och vilken förmåga som behövdes tränas. Allt lades i en plastficka och sattes in i pärmen. Sedan gick pärmen hem med eleven som visade upp pärmen med dess innehåll för föräldrarna inför utvecklingssamtalet och eleven skulle berättade vilka val de hade gjort.

På utvecklingssamtalet kunde vi sedan bara koncentrera oss på att utvärdera den individuella utvecklingsplanen och planera för den nya utvecklingsplanen, för i och med att pärmen hade varit hemma så var både elev och föräldrar förberedda. I de senare årskurserna fanns det även skriftliga bedömningar i samtliga ämnen, en sammanställning som jag hade dragit ut från den lärportal vi använde på skolan.

När jag skulle skriva detta blogginlägg för att berätta hur jag har gjort denna gång, så blev jag lite nyfiken på den där pärmen. Jag undrade om den verkligen hade haft någon betydelse för eleven och för elevens föräldrar? Så sagt och gjort så skickade jag ett meddelande till en familj från den här tiden. Eleverna går i dag första året på gymnasiet. Jag frågar om de någon gång har tittat i pärmen och lyssnat på bandet efter det att eleven hade slutat år sex. Det tar inte en lång stund så får jag ett svar. Mamman i familjen hade frågat flickan i det här fallet om hon kom i håg pärmen. Genast hade flickan sprungit upp på sitt rum hämtat pärmen för hon visste exakt vart hon hade den. Efter ett tag kommer ytterligare ett meddelande där de tackar mig för en mysig kväll för de hade försjunkit i pärmens innehåll. Minnen väcktes, skratt, stolthet och förundran över att man så tydligt kunde se flickans utveckling och lärande. Dagen efter skulle de även lyssna på inspelningen :).

I den grupp av elever jag undervisar i dag finns det ingen portfolio. Gruppen är helt ny för mig detta läsår och de går i årskurs fyra och fem och då tycker jag att det blir för sent att starta upp en portfolio.

Jag funderade länge på vad skulle jag kunna göra i stället? Brev kanske! Kunde det vara något? Jag chansade och eleverna var genast med på tåget. De skulle plocka fram allt sitt material i skolan, anteckningsböcker, pärmen med papper och så vidare för att använda sig av det när de skrev.

Eleverna skulle börja med att skriva om de kom i håg vilka förväntningar de hade inför läsåret och på mig som lärare, då jag var ny för dem och på skolan. Efter den inledningen skulle de skriva om vad de tyckte hade lärt sig och utvecklat i alla ämnen. De skulle även skriva om vad de behövde utveckla till nästa läsår. Till sist skulle de skriva vilka förväntningar de hade på nästa läsår.

Mottagarna av brevet skulle vara deras föräldrar. Vilka brev eleverna har skrivit ! De har skrivit både en, två, tre, fyra, fem sidor. Jag har läst vart enda brev och jag är så stolt som lärare. Vilka kloka ungar! Breven har sedan stoppats ner i färgglada extra fina kuvert som jag hade köpt. Kuverten klistrades igen och på framsidan har eleverna skrivit till mamma och pappa från er son/dotter osv. Breven ligger i just detta nu på mitt skrivbord. Breven ska lämnas över till föräldrarna i morgon när det är skolavslutning. Jag är spänd på reaktionen från föräldrarna. Jag är övertygad om att de kommer bli glatt överraskade av att de kommer få ett brev från sitt barn där innehållet beskriver barnets lärande.

Jag ser redan fram emot att göra detta med eleverna nästa läsår.

Hur vill du bli bemött?

Hur vill du bli bemött? Det är en viktig fråga att ställa sig själv någon gång då och då. Bemötandet är viktigt oavsett om det är i din vardag eller om det är möten i ditt arbete. Det kan vara möten offentligt eller privat. Oavsett vad eller vart ,är mötet och bemötandet viktigt. Jag ska inte här och nu påstå att jag är ett proffs och man kan inte alltid lyckas för man har rätt att misslyckas. Det är svårt att i bland mötas och i bland är det svårt att bemöta på rätt sätt.

I mitt arbete som lärare möts jag av kollegor, föräldrar och elever många gånger varje dag. Som lärare bemöter jag kollegor, föräldrar och elever många gånger varje dag. Varje tillfälle är unikt. Varje möte är unikt. Varje bemötande är unikt. Möten kan gå smärtfritt, kan vara upplyftande, kan vara glädjande, kan vara sorgliga och kan vara svåra. Bemötandet kan gå smärtfritt, kan vara upplyftande, kan vara glädjande, kan vara sorgliga och det kan vara riktigt svårt.

I vårt rektorsområde har vi fått statliga pengar att genomföra en provomgång av Specialpedagogiska lyftet. Första modulen som ännu Skolverket håller på att bygga upp heter ”Inkludering och delaktighet”. Hela kollegiet i rektorsområdet har träffats tillsammans med handledare vid några tillfällen under höstterminen. Det arbetet fortsätter nu under vårterminen. Jag själv har förmånen att vara handledare vilket är mycket utmanande, spännande och lärorikt. För i det kollegiala mötet sker det ett lärande och vi får bemöta varandras tankar och åsikter. För det andra är de texter man ska läsa inom modulen. texterna väcker nya tankar, väcker en nyfikenhet som leder dig in på nya spår.

Jag har läst två böcker som är en del av de spår jag blivit ledd in på när jag läst andra texter. Den ena boken har rektorsområdet köpt in för att alla ska läsa Beteendeproblem i skolan av Bo Hejlskov Elvén. Den andra boken som omnämnts i någon text jag stött på heter Psykologi för klassrummet Tuija Lehtinen & Jenny Jakobsson Lundin.

Böckerna är mycket läsvärda och kan vara bra verktyg för dig som pedagog i just mötet och bemötandet av kollegor, föräldrar men framförallt elever. Att vara lärare är oerhört komplext. Jag vill inte här och nu påstå att det är svårt men det krävs definitivt en hel del av dig. Du möter och bemöter inte en individ i taget hela tiden utan du möter och bemöter kanske ett tjugotal individer på samma gång. Av dessa tjugotal individer behöver du kanske möta och bemöta individen som om du vore ensam med den individen. I bland blir det fnurror i mötet eller bemötande vilket leder till att mottagaren reagerar på ett oväntat sätt. I bland har eleverna fått fnurror i mötet eller i bemötandet med varandra. Dessa fnurror måste jag som lärare stötta och vägleda eleven i så att fnurrorna löses upp. Det kan i bland bli mycket svårare än vad det var tänkt.

I båda böckerna framträder många bra verktyg i hur du som lärare kan förebygga och underlätta i arbetet med att mötas och bemöta andra respektfullt. Några punkter blir speciellt tydliga tycker jag och som jag tror många gånger är det som egentligen är problemet när det blir fnurror i mötet eller bemötandet.

  • Brist på vuxenansvar.
  • Brist på höga förväntningar på barnets förmåga.
  • Du tappar din självkontroll som vuxen.
  • Sänder omedvetna signaler genom tonläge och kroppsspråk.
  • Brister i ledarskapet.
  • Får eleven att känna sig misslyckade.
  • Lär inte eleverna strategier för att lyckas.
  • Söker inte efter metoder för att lösa problem.
  • Otydliga krav.

Jag vill avsluta med att citera Bo Hejlskov Elvén ur boken Beteendeproblem i skolan sid. 16. Citatet tycker jag sammanfattar det jag vill ha sagt och att det är det vi bör reflektera över, vilket kanske är en brist många gånger.

”I skolan upplevs ofta beteendeproblem som att det är eleven som har problem. I verkligheten är det dock oftast du som pedagog som upplever elevens beteende som ett problem. Eleverna själva ser sällan sitt ”problem” som ett problem, vilket gör att de inte automatiskt har motivation att ändra sitt beteende. Du måste inse att ansvaret i stället ligger hos dig själv och dina kollegor och att ni måste vara väldigt motiverade att ändra den aktuella situationen så att beteendeproblemet inte uppstår fler gånger”.

Hur ska jag göra? Att använda sig av olika strategier

Jag har tänkt att under höstterminen satsa på att arbeta med olika strategier inom läsning med mina elever i år 4-5. Jag har upptäckt att eleverna har arbetat med materialet och med strategierna i En läsande klass men strategierna har inte fastnat och används inte av eleverna i vardagen.

Jag tycker materialet är till viss del bra och en bank för mig som lärare att hämta texter ur. När materialet kom ut varnade Barbro Westlund, lärare, filosofie doktor och lektor i läs- och skrivutveckling för materialet. Hon var rädd att man använder materialet som pedagog utan eftertanke och att eleverna inte kommer ned på djupet med sin läsning och förståelse av olika texter. Jag är faktiskt rädd att jag får hålla med henne. När man i bland har förmånen att byta arbetsplats och med det även får träffa nya individer så ser man nya saker som pedagog vad avser undervisning.

Det jag har kunnat reflekterat över är att eleverna känner igen de olika figurerna och kan nämna dessa vid namn som spågumman, reportern och så vidare. De kan i de flesta fall berätta hur de ska användas, men här är det slut. De olika strategierna används inte i vardagen utan de används bara under det specifika lektionspasset om man arbetar med läsförståelse. De förstår inte att de kan använda sig av bilden i en faktabok som exempel, för att få svar på frågor om textens innehåll. De ställer inte heller frågor till texten på olika nivåer. De kan inte ens formulera egna frågor om textens innehåll. De tar inte hjälp av rubriker eller bläddrar i boken för att få ledtrådar som de sedan kan tolka och dra slutsatser kring. Jag upplever det som att eleverna bara arbetat med läsförståelsen på ytan och ingen djupinlärning har ägt rum. De tycks inte heller förstå att man kan använda olika strategier i alla andra sammanhang. Utan de tror att man bara kan använda strategier under ett visst lektionspass.

Jag skulle rekommendera kollegor att gå eller arrangera studiecirkel utifrån Barbro Westlunds bok Att undervisa i läsförståelse” . Till den boken finns ett färdigt studiecirkelmaterial som är väldigt bra om man själv vill ha en djupare förståelse kring läsning och läsförståelse.

Under sommaren har jag roat mig när jag haft lust att läsa olika artiklar på Läs- och skrivportalen. På portalen finns det så mycket bra tips, artiklar, filmer som man kan hämta inspiration ur, men även för att få tankar om hur du ska utveckla din egen undervisning. I en av modulerna som heter ”Främja elevers lärande i NO, I” fanns det ett spännande arbetssätt som legat och grott i mitt minne sedan jag läste om det. Arbetssättet handlade om ”Tänka och skriva för att lära i NO”. Det handlar om Collaborative Writing, som är ett verktyg för att skapa förutsättningar för elever att tänka utifrån ett ämnesinnehåll med stöd av och i samspel med andra. Jag vet att när jag läste artikeln tänkte att detta kan jag säkert använda i andra ämnen än i bara NO.

Så äntligen kom dagen då jag tänkte testa Collaborative Writing med mina elever i år 5. Arbetssättet är helt nytt både för elever och för mig som lärare och hade ingen som helst aning om hur det skulle tas emot. Så sagt och gjort jag körde en testlektion. Eleverna tog fram sitt anteckningsblogg i svenska och delade in två hela sidor i boken i fyra kolumner. Jag inledde lektionen och berättade att de skulle få testa ett nytt arbetssätt som hette Collaborative Writing och att de nu skulle få tänka med pennan. Jag berättade att detta var en provomgång och att det var nytt även för mig.

I första kolumnen så skulle de skriva rubriken observera och beskriv. Sedan fick de en bild på omslaget av boken Förvandlad av Mårten Melin framför sig. Nu så skulle de beskriva vad de såg. Utifrån vad de såg i bilden kunde de även använda sina sinnen när de skulle beskriva som exempel, det luktar unket och gammalt eller jag hör ett gnisslande ljud. Det viktigaste här är att de inte ger någon förklaring. Själva skrivmomentet begränsas till cirka fem minuter.

Nästa kolumn ska eleverna skriva rubriken Min idé om det jag ser. Nu ska eleven ge en förklaring till det hen ser. De ska utgå från beskrivningen de precis har skrivit. De kan även ställa en hypotes kring bokens innehåll. Detta skrivmoment begränsas också till endast fem minuter. De två första kolumnerna är ett självständigt arbete.

Nu presenterar jag kolumn nummer 3. Rubriken ska vara Tro och Tvivel. Nu ska dessutom eleverna byta bok med varandra. Här betonar jag för eleverna att de inte ska rätta eller ha synpunkter på sin kamrats grammatiska struktur av texten. Det är helt ointressant just nu, utan det är kompisens tankar och funderingar som är fokuset. Jag säger också om det är så att man har svårt att se vad kompisen skrivit kan man be hen berätta det, men att man gör det så tyst man kan. Nu så ska man läsa vad kompisen har skrivit i kolumn ett och två. Sedan ska man reflektera och tycka till om det kompisen har skrivit. Tycker du din kompis har beskrivit bra? Tycker du att din kompis har givit en rimlig förklaring? Ställ frågor till din kamrat? Utveckla din kompis text om du anser att det saknas något. Detta moment behöver lite längre tid så 10-15 minuter behövs det här.

Sista kolumnen har rubriken Frågor och svar. Nu får man tillbaka sin anteckningsbok och nu ska man läsa sin kompis reflektion. Eleverna ska nu fundera kring det kompisen har skrivit och sedan skriva ytterligare en reflektion. Har ytterligare frågor väckts? Behöver skribenten veta mer för att kunna besvara frågorna som ställs? Vad har man lärt sig? Har man kunnat gjort något annorlunda?

Till sist hade vi en diskussion i helklass om innehållet men även om hur de tyckt om arbetssättet. Eleverna hade tyckt att det hade varit spännande och roligt och ville gärna göra detta fler gånger. Jag tyckte också att det var spännande och kunde nästan inte vänta på att få läsa elevernas texter. Detta är inte sista gången jag gör denna övning. Jag tänker bara på hur intressant och spännande det kan bli när vi börjar angripa olika slags texttyper med detta som verktyg. I kolumn ett utgå från citat som eleverna väljer ur texten som de sedan ska reflektera över. Det får bli ett nytt blogginlägg om det i framtiden.

fil-2016-09-18-12-11-46fil-2016-09-18-12-12-01