Det kunde man aldrig tro…

Jag, eleverna och föräldrarna är mitt uppe i utvecklingssamtal. Det är spännande, roligt och sorgligt då det är sista gången vi träffs tillsammans i ett samtal om barnet (elevens) utveckling. Nu är det dags för mina elever att lämna den lilla landsbygdsskolan och gå vidare i livet, träffa nya lärare och nya klasskamrater på en ny skola.

I trapphuset på vägen upp till klassrummet möts föräldrarna av elevernas fina snippor och snoppar i textilier vilket bjuder in till samtal och goda skratt. Jag blir varm i magen av alla fina ord som kommer från föräldrarna, här är några citat;

Jag har skrutit om ert projekt för mina kollegor på gymnasiet.

Vad bra att ni gjorde på det här sättet för det är ju så viktigt.

Vad fina de är som riktiga konstverk.

Ni måste ha haft roligt tillsammans.

Vi har fått hem ett glatt barn på fredagar som stolt har berättat vad ni har gjort i skolan.

Vi har haft många trevliga diskussioner kring sex och samlevnad hemma på fredagskvällarna.

Hela släkten har blivit informerade om projektet.

Vilken bra idé, det borde spridas till fler.

Vad ska man säga som lärare det kunde jag aldrig tro att det skulle bli sådana ringar på vattnet. Det jag är mest glad över är att detta projekt har varit ingång till samtal hemma om något som ännu upplevs som tabu.

Min kejsare har alla sina kläder på det lovar jag

Nu måste jag skriva igen och ha några synpunkter på vad andra har skrivit, tyckt och tänkt. Men innan jag kommer att ha synpunkter på Joel Rudnerts artikel om ”The Big 5 saknar tyngd” i senaste numret av Pedagogiska Magasinet måste jag bara klargöra vad jag står någonstans vad avser The Big 5.

Första gången jag kom i kontakt med The Big 5 och Göran Svanelid var faktiskt på grund av ett tips från en kollega. Min nyfikenhet väcktes och jag började kolla på nätet och hittade olika artiklar kring detta. Redan vid första titten var det något som tilltalade mig och jag beslöt mig för att snoka vidare. Snart hade jag satt mig in i de fem övergripande förmågorna och tänkte wow, detta kan ju vara något för mig och mina elever.

Vid denna tidpunkt satt jag hemma och försökte författa pedagogiska planeringar. När jag kom till punkten förmågor som ska utvecklas tänkte jag varje gång, det var då sjutton vad de ska vara krångligt skrivet och hur ska mina elever fatta. Till saken hör att mina elever är inga ”grönisar” på läroplan, mål, syften, bedömningar osv. Då de har haft mig som lärare i fem år så lovar jag er att Lpo 94 kunde de lika bra som jag. Men nu var det då dags att nöta in Lgr 11 och förmågor som ska utvecklas i stället.

I bland kommer man bara över en information av en slump som sedan visar sig bli en fullträff. För så blev det för mig och mina elever vad avser The Big 5. Så sagt och gjort vid planeringen av en ny pedagogiska planering och i skrivandet kom jag återigen till punkten förmågor att utveckla. Då kunde jag genast se ett samband, en röd tråd mellan syftet, målet, bedömningens inriktning, och hur undervisningen skulle bedrivas med ”hjälp” av Görans Svanelids kategorisering av de fem övergripande förmågorna som ska utvecklas. Jag hade dessutom lättare att förklara för eleverna vilka förmågor som skulle utvecklas och hur de skulle göra samt vad och vilka förmågor som skulle bedömas.

Eleverna i sin tur förstod vad jag sa när vi tillsammans gick igenom den pedagogiska planeringen för temat eller ämnet som jag planerat. Då det är enklare att beskriva som exempel följande; Genom din metakognitiva förmåga kommer du att träna på att välja mellan olika strategier när du ska lösa olika matematiska uppgifter vid problemlösning. Eller Genom din kommunikativa förmåga kommer du att träna på att muntligt motivera och redogöra för hur du har tänkt när du genomförde det här experimentet. Än att jag ska säga följande; formulera och lösa problem med hjälp av matematik samt värdera valda strategier och metoder (Lgr 11 sid. 62) Eller genomföra systematiska undersökningar i biologi, och använda biologins begrepp, modeller och teorier för att beskriva och förklara biologiska samband i människokroppen, naturen och samhället.(Lgr 11 sid 112). Jag tror ni fattar.

Det var den pedagogiska planeringen men så kommer den andra delen som kanske gör detta verktyg ännu bättre. När eleverna ska få syn på vilka förmågor de har utvecklat och de ska värdera sig själva. Ta denna enkla översikt som exempel.943294

Jag kopierade var sig ett exemplar till eleverna och laminerade kopian. Efter en lektion eller vid ett avslut på ett tema så får eleverna en kopia och en overheadpenna. Några egna minuter till eftertanke och de stryker med pennan över de förmågor de tycker att de har tränat på. När det är klart får de jämföra med varandra och motivera varför de har valt som de har gjort. Första gången mina elever gjorde detta var deras spontana reaktion wow, vad mycket jag har tränat på bara under en endast lektion. Detta säger väl en hel del.

Sedan har det bara rullat på och massor av fantastiska idéer har jag berikats med av alla kollegor på Facebook i The Big 5 gruppen. Men även TheBig6 | #visombärenförmåga tillsammans med mina elever har vi diskuterat bedömning, hur de ska bedömas, osv. och som verktyg för att synliggöra lärandet har vi använt oss av The Big 5.

Så att påstå enligt författaren Joel Rudnert i sin artikel i senaste numret av Pedagogiska magasinet  att inte The Big 5 utgår från ämnesspecifika förmågor som avslutar kursplanernas syftestexter är att häda i kyrkan. Min kejsare har alla sina kläder på det lovar jag och dessutom är det blandat både nytt och gammalt. Jag brukar säga att man inte ska underskatta elevers förmåga att förstå. Nu vill jag bara säga underskatta inte alla dessa kloka lärare som arbetar med detta. Jag tycker det är fräckt att påstå att inte vi skulle begripa att använda läroplanen så som den är avsedd att användas. Men för att synliggöra lärandet behövs i bland en fullträff och i det här fallet är det The Big 5.

Hatties modell eller icke?

Jag är bara tvungen att skriva ett par rader kring vad den så kallade Hatties modell har betytt för mig som lärare i mitt klassrum. Eller rättare sagt är det som så här att jag har prövat först och sedan läst boken Synligt lärande för lärare av John Hattie. Boken blev bara en bekräftelse på hur jag tänker och arbetar i dag som lärare.

Här är några saker som Hattie lyfter fram i sin bok som jag tycker passar mig och min undervisning och min syn på lärande.

  • Bra planerad undervisning som skapar utmaning, engagemang, självförtroende, förväntan och begreppsförståelse.
  • Lärare som talar med varandra om undervisning.
  • Kamratbedömning.
  • Eleverna ska ha ett tydligt mål och syfte med lektionen.
  • Förståelse för hur eleverna lär sig.
  • Ge eleverna inlärningsstrategier men även ta vara på elevernas olika strategier och synliggör det för varandra.
  • Eleverna måste få ett sammanhang det vill säga de måste förstå vad de ska ha sin kunskap till i vardagen. Det skapar motivation till skolan och lärandet.
  • Återkoppling lärare–elev, elev–lärare.
  • God klassrumsmiljö.
  • Delaktighet.
  • Tydlighet.
  • Involvera föräldrar.

I går damp det senaste numret av Pedagogiska magasinet ner i min postlåda och i den finns det en artikel skriven av Sten Svensson. Artikeln heter Ständigt denne Hattie. Det var något som provocerade mig med artikelns titel vilket gjorde att jag måste läsa artikeln med en gång. Det räckte inte med en gång utan jag har läst den flera gånger för att någonstans förstå vad det egentligen står där.

Sten Svensson skriver följande; Citat ”John Hatties forskning ligger inom fältet Educational Psychology (pedagogisk psykologi) och det innebär att han koncentrerar sig på de kognitiva och psykologiska processer som sker mellan lärare och elever i klassrummet. Allt som sker i skolan och samhället runtomkring och som kan påverka arbetet i klassrummet, förbigås med tystnad. Inte ett ord om skolpolitik, skolsegregation, sociala problem, föräldrarnas utbildningsbakgrund, betyg etcetera.”

Jag tror inte att det var författarens syfte utan Hattie var fokuserad på lärandet och vad som kan utvecklas i klassrummet. Det är viktigt, väldigt viktigt och en väldigt stor faktor för lärandet skulle jag vilja påstå den psykologiska process som sker mellan lärare och elev. Det måste finnas ett ömsesidigt förtroende och tillit mellan lärare och elev. Självklart påverkar samhället runtomkring både mig som lärare och elev men tryggheten måste ändå finnas där i klassrummet.

Vidare skriver Sten Svensson följande; Citat Men avgränsningen innebär paradoxalt nog också att även eleverna blir märkligt frånvarande. Trots att eleverna är huvudpersoner finns ingen djupare analys av den bredd och de problem som eleverna i varje klass uppvisar. Den typiske elev som Hattie beskriver är den välmotiverade eleven som arbetar hårt för att nå målen för lektionen. Ibland gör hon fel eller missuppfattar något men kommer då raskt på banan igen efter en återkoppling från läraren. Men vad gör läraren med elever som skolkar, som kommer för sent, som inte har med sig böckerna, som inte är intresserade av lektionen eller som bråkar? Tänk om det är flera elever i klassen som fungerar på det viset, vad gör läraren då? Om det nämner han inte ett ord.” 

Är det verkligen så bara, välmotiverade elever? Ja, jag har det dock inte i mitt klassrum. Jag har sådana elever som författaren även beskriver trots att det bara är ett gäng 12-åringar. Trots det presterar mina elever för att jag är välplanerad, tydlig, engagerad lärare som har tydliga mål, förväntningar och god kontakt med föräldrarna till eleverna. Jag skulle även ljuga om jag påstod att alla dagar var guld och gröna skogar men för det mesta.

Artikeln fortsätter med följande. Citat ”Ytterligare en effekt av hans avgränsning till det som sker i klassrummet är att läraren ensam blir ansvarig för elevernas kunskapsutveckling. Om resultaten faller, som de gör i Sverige just nu, är det lärarna som får skulden. De har för låga förväntningar på eleverna eller arbetar på ett felaktigt sätt. Om lärarna bara arbetade på ett annat sätt skulle resultaten bli mycket bättre. Vi känner igen tongångarna från Skolinspektionens rapporter när de kritiserar skolan och lärarna för att inte alla elever når målen.” 

Vad ska jag säga, har jag inte ett ansvar för elevens kunskapsutveckling? Men jag känner mig inte ensam i mitt ansvar. Om jag för en öppen dialog med elev, föräldrar och min rektor samt elevhälsoteamet om elevens kunskapsutveckling har vi väl ändock ett gemensamt ansvar. Med risk att jag blir tillrättavisad så tror jag däremot att man skall ifrågasätta lärares arbetssätt och jag tror ofta att man har för låga förväntningar på eleverna eller att man ställer för låga krav. Min erfarenhet är att eleverna kan mycket, mycket mer än vad vi vuxna förstår. Eleverna är ofta underskattade.

Författaren menar även följande. Citat ”Den lärare som Hattie skildrar är en slags ideallärare som alltid är väl förberedd, inspirerande och passionerad. Läraren vet vad hon ska göra för att varje elev ska nå målen för lektionen. Läraren ska veta hur varje elev tänker och var eleven är i sin kunskapsutveckling. Hur många kommer att klara det?” 

Hur många lärare som helst tror jag. MEN då krävs det följande som Sten Stensson också är inne på i artikeln. Citat ” I stort sett alla de politiska partierna och alla makthavare inom skolan hänvisar i dag till John Hattie. Ur hans lista med effekter av olika skolinsatser plockar man det som passar och hoppar över det som inte är så smakligt. Men med Synligt lärande för lärare lär det blir svårare att plocka ut enskilda delar. Hattie har en strategi som man måste följa i dess helhet eller låta bli.

Den stora stötestenen för makthavare är att modellen kräver tid. Hur lärarnas arbetstid ska disponeras är en nyckelfråga för skolans resultat och, som jag redan påpekat, har lärarna i dag inte den tid som krävs. Ska lärarna ges mer tid till elevernas lärande eller ska de fortsätta som i dag? Det är en politisk fråga som lärarna själva inte kan lösa i klassrummet.”

Jag som lärare behöver inte mer arbetsuppgifter, det är inte jag som ska hållas ansvarig för elevernas dåliga måluppfyllelse utan det får politikerna helt klart ta på sig äran själva. Jag är lärare, jag är anställd för att tillsammans med mina elever skapa en sådan lärandemiljö så att alla mina elever ska få en ärlig chans att lyckas. För att vi ska lyckas måste det finnas tid till samtal mellan kollegor om lärandet och om undervisning. Att utveckla sin undervisning i klassrummet tar tid och inget som man gör på ett läsår utan det tar flera år.

En mycket mer intressant fråga som jag tycker man ska diskutera i stället är. Varför är det så många lärare som söker sig till Twitter  Facebook och andra digitala/sociala nätverk i sin strävan att diskutera pedagogik? Varför får inte lärare den möjligheten på sina arbetsplatser? Hur många lärare är det inte som på sin fritid byter idéer och erfarenheter med kollegor över hela Sverige?

Alla dessa lärare är engagerade och måna om att utveckla sig själva och sin undervisning för alla elever i detta land. Det bör politiker tänka på. Här är det en hel yrkeskår som sliter hårt, får ta mycket skit i media, utstår förändringar hela tiden, underbetalda, betalar ofta sin egen kompetensutveckling och till på köpet använder sin fritid helt gratis att diskutera undervisning. Vad ska man säga herregud vad miljarder politiker sparar varje år på alla ideallärare.