#Almedalen dag 2

Dagen började på Barnrättstorget där seminariet ”Tillgängliga lärmiljöer” skulle hållas. Myndigheten för delaktighet och Region Gotland var närvarande. Region Gotland berättade om den satsning som nu genomförs inom regionen kring tillgängliga lärmiljöer. BEO inledde seminariet och jag twittrade för fullt.

Man lyfte även fram att det är viktigt med förankring i hela styrkedjan när man ska genomföra förändringar. Det får mig att fundera över hur förankringen ser ut? Det beror på vem som har lyft frågan tror jag.

Något annat man lyfte och som man ofta glömmer bort att tillgängliga lärmiljöer är inte bara i klassrummet utan på skolgården, omklädningsrum, idrottshallar, matsal och korridorer.

Jag fortsatte sedan till seminariet ”Har vi råd att förlora var tredje elev?” som arrangerades av Sveriges Psykologförbund. Då var jag tvungen att twittra igen.

Även vid detta seminarium betonade man att elever måste bli sedda? Det får mig att fundera på vad betyder det? Hur definierar vi ”att bli sedd”? Är det ett samhällsproblem i dag att elever/barn inte känner sig sedda.

I full fart lämnade jag Campus Gotland för att åter vara tillbaka på Barnrättstorget på Gotlands konstmuseum. Du var det dags för seminariet ”Hur förebygger skolor kränkningar mot elever?”

När man lyfte även vid detta seminarium att elevhälsan behöver vara tillgänglig. Det vill säga de behöver befinna sig ute i verksamheten. Fritidshemmens verksamhet behöver också ses över vad avser tillgänglighet.

De lyfte även detta med kränkningar på sociala medier. Kränkningar sker mycket på fritiden men kränkningarna hänger ofta ihop med skolan vilken innebär att vi inte kan säga att det rör inte oss. Det är vårt ansvar. Medan man kan inte kräva att lärare ska befinna sig på nätet på sin fritid för att se vad ungdomar håller på med.

Många tankar snurrar runt i huvudet och jag kan bara konstatera att det finns mycket att arbeta med ute i våra verksamheter.

#Almedalen 2018

I år har jag bestämt mig för att fokus på de seminarier jag skulle besöka skulle handla om barn, ungdomar, elevhälsa, tillgänglighet, psykisk ohälsa. Så dagen startades med seminariet ”Hur kan barn och unga som mår psykiskt dåligt slippa skickas runt?”. Seminariet arrangerades av Psykiskhälsahuset.  Om man läser om innehållet för seminariet står det följande; Idag är många inblandade i hälso- och sjukvården för barn, vilket ökar risken för att barn och unga faller mellan stolarna och/eller inte får rätt hjälp i rätt tid. Samhällets institutioner som ska stödja barns hälsa och utveckling är ofta uppdelade både i organisationer och professioner, både sinsemellan och över barnets liv och utveckling. En helhet med barnet i centrum i en samlad organisation skulle troligen fungera bättre och dessutom öka förutsättningarna för en mer jämlik vård jämfört med idag. Men hur kommer vi dit? Vem ska ha det över gripande ansvaret? Är skolan rätt ställe? Tankar kring en samlad barn-, elev- och ungdomshälsovård finns bland annat kortfattat beskrivna i slutbetänkandet för Nationella kommissionen för jämlik hälsa, En god och jämlik hälsa (SOU 2017:47).

Som lärare och blivande specialpedagog är detta med samverkan något jag personligen har saknat. Speciellt i svåra elevärenden där socialtjänst, BUP och kanske HAB har varit inblandade. Jag saknar ett helhetsperspektiv kring eleven och har efterfrågat en samstämmighet. Kan en gemensam plattform vara svaret?

Under seminariet kom det fram en hel del spännande synpunkter. Här är några:

  • Det finns en stor frivillighet inom professionen! Vilket betyder att få hjälp i dag handlar om tur och välvillighet. Att man möter rätt person om man mår dåligt och behöver hjälp. Så får det inte lov att vara anser jag.
  • Skolan måste kunna arbeta med främjande och förebyggande elevhälsosamtal. Självklart kan man tycka det men i dag ett utvecklingsområde.
  • Man måste börja titta på skolpedagogiken! Ja, det håller jag med om. Men hur?
  • Det måste finnas en central elevhälsa.
  • Det måste finnas en struktur över hur man ska arbeta med hälsofrågor.
  • På nationell nivå måste man börja rikta pengar till utbildningar av specialistkompetenser som exempel skolläkare.
  • Arbeta med elevhälsoteamfrågor på gruppnivå.
  • Vi behöver vara medvetna om att många väntar för länge innan de ber om hjälp.
  • Vi behöver ha ett föräldraperspektiv. Inte bara i lägre åldrar utan även under tonårstiden. Varför inte föräldrautbildningar?

Kajsa Ahlström från Tilia sa något som jag tror är väldigt viktigt. Man måste få bli sedd på individnivå. Man måste bli sedd bortom symtom och eventuellt sjukdom. Man måste bli sedd som människa. Vi som arbetar med och kring barn och unga, våga fråga!

#Lärareffekten var mitt nästa seminarium. Arrangör lärarförbundet. Själva seminariet kan du se på lärarkanalen. Det var kanske inte något nytt som kom upp på detta seminarium som vi inte redan vet. Det som var intressant här var att publiken fick lyssna på Siduri Poli från Changers Hub. Hon berättade om viktiga människor som hade varit avgörande för hennes framtid bland annat en lärare. Att vara lärare är viktigt och effekten av att möta en engagerad lärare kan vara avgörande för dina livsval. Siduri sa också något annat intressant. Bli mentor för någon som är olik dig, det kan vara utvecklande.

Det sista seminariet jag var på dag var ”Skolan som arena för psykisk hälsa” som arrangerades av Junis. Mona Örjes förbundsordförande för IOGT-NTOs Juniorförbund började berätta om organisationens rapport ”Stöd hela vägen”. Sedan fick vi mer information om ”Fråga alla” är ett utvecklingsarbete inom projektet ”Skolan som arena för psykisk hälsa”. Skolsköterskor i Enköping och Älvkarleby har tillsammans med elever formulerat utökade frågor för hälsosamtal kring psykosociala risker. Ett frågeformulär med åtta frågor om föräldrastress, psykisk ohälsa, missbruk och våld togs fram och testades vid hälsosamtal under läsåret 2016–2017. Under pilotstudien deltog 500 elever på mellan- och högstadiet. Projektet pågår och utvecklas, det drivs gemensamt med Enköpings och Älvkarlebys kommuner och Barn- och ungdomspsykiatrin vid Akademiska sjukhuset, Region Uppsala.

Det jag tar med mig från detta seminarium är:

  • Att vidga hälsosamtalet är en framgångsfaktor.
  • Man måste vara precis när man frågar barn och unga om svåra saker.
  • Om man får en känsla när man pratar med en ungdom, om att det kan vara något som inte är bra, men de vill inte berätta. Då kan vi hänvisa då till ungdomsmottagningen.

Personer och modeller som även lyftes under seminarierna var:

Steven Lucas Medicine doktor, Barn- och ungdomsmedicin

Skottlandsmodellen