Hatties modell eller icke?

Jag är bara tvungen att skriva ett par rader kring vad den så kallade Hatties modell har betytt för mig som lärare i mitt klassrum. Eller rättare sagt är det som så här att jag har prövat först och sedan läst boken Synligt lärande för lärare av John Hattie. Boken blev bara en bekräftelse på hur jag tänker och arbetar i dag som lärare.

Här är några saker som Hattie lyfter fram i sin bok som jag tycker passar mig och min undervisning och min syn på lärande.

  • Bra planerad undervisning som skapar utmaning, engagemang, självförtroende, förväntan och begreppsförståelse.
  • Lärare som talar med varandra om undervisning.
  • Kamratbedömning.
  • Eleverna ska ha ett tydligt mål och syfte med lektionen.
  • Förståelse för hur eleverna lär sig.
  • Ge eleverna inlärningsstrategier men även ta vara på elevernas olika strategier och synliggör det för varandra.
  • Eleverna måste få ett sammanhang det vill säga de måste förstå vad de ska ha sin kunskap till i vardagen. Det skapar motivation till skolan och lärandet.
  • Återkoppling lärare–elev, elev–lärare.
  • God klassrumsmiljö.
  • Delaktighet.
  • Tydlighet.
  • Involvera föräldrar.

I går damp det senaste numret av Pedagogiska magasinet ner i min postlåda och i den finns det en artikel skriven av Sten Svensson. Artikeln heter Ständigt denne Hattie. Det var något som provocerade mig med artikelns titel vilket gjorde att jag måste läsa artikeln med en gång. Det räckte inte med en gång utan jag har läst den flera gånger för att någonstans förstå vad det egentligen står där.

Sten Svensson skriver följande; Citat ”John Hatties forskning ligger inom fältet Educational Psychology (pedagogisk psykologi) och det innebär att han koncentrerar sig på de kognitiva och psykologiska processer som sker mellan lärare och elever i klassrummet. Allt som sker i skolan och samhället runtomkring och som kan påverka arbetet i klassrummet, förbigås med tystnad. Inte ett ord om skolpolitik, skolsegregation, sociala problem, föräldrarnas utbildningsbakgrund, betyg etcetera.”

Jag tror inte att det var författarens syfte utan Hattie var fokuserad på lärandet och vad som kan utvecklas i klassrummet. Det är viktigt, väldigt viktigt och en väldigt stor faktor för lärandet skulle jag vilja påstå den psykologiska process som sker mellan lärare och elev. Det måste finnas ett ömsesidigt förtroende och tillit mellan lärare och elev. Självklart påverkar samhället runtomkring både mig som lärare och elev men tryggheten måste ändå finnas där i klassrummet.

Vidare skriver Sten Svensson följande; Citat Men avgränsningen innebär paradoxalt nog också att även eleverna blir märkligt frånvarande. Trots att eleverna är huvudpersoner finns ingen djupare analys av den bredd och de problem som eleverna i varje klass uppvisar. Den typiske elev som Hattie beskriver är den välmotiverade eleven som arbetar hårt för att nå målen för lektionen. Ibland gör hon fel eller missuppfattar något men kommer då raskt på banan igen efter en återkoppling från läraren. Men vad gör läraren med elever som skolkar, som kommer för sent, som inte har med sig böckerna, som inte är intresserade av lektionen eller som bråkar? Tänk om det är flera elever i klassen som fungerar på det viset, vad gör läraren då? Om det nämner han inte ett ord.” 

Är det verkligen så bara, välmotiverade elever? Ja, jag har det dock inte i mitt klassrum. Jag har sådana elever som författaren även beskriver trots att det bara är ett gäng 12-åringar. Trots det presterar mina elever för att jag är välplanerad, tydlig, engagerad lärare som har tydliga mål, förväntningar och god kontakt med föräldrarna till eleverna. Jag skulle även ljuga om jag påstod att alla dagar var guld och gröna skogar men för det mesta.

Artikeln fortsätter med följande. Citat ”Ytterligare en effekt av hans avgränsning till det som sker i klassrummet är att läraren ensam blir ansvarig för elevernas kunskapsutveckling. Om resultaten faller, som de gör i Sverige just nu, är det lärarna som får skulden. De har för låga förväntningar på eleverna eller arbetar på ett felaktigt sätt. Om lärarna bara arbetade på ett annat sätt skulle resultaten bli mycket bättre. Vi känner igen tongångarna från Skolinspektionens rapporter när de kritiserar skolan och lärarna för att inte alla elever når målen.” 

Vad ska jag säga, har jag inte ett ansvar för elevens kunskapsutveckling? Men jag känner mig inte ensam i mitt ansvar. Om jag för en öppen dialog med elev, föräldrar och min rektor samt elevhälsoteamet om elevens kunskapsutveckling har vi väl ändock ett gemensamt ansvar. Med risk att jag blir tillrättavisad så tror jag däremot att man skall ifrågasätta lärares arbetssätt och jag tror ofta att man har för låga förväntningar på eleverna eller att man ställer för låga krav. Min erfarenhet är att eleverna kan mycket, mycket mer än vad vi vuxna förstår. Eleverna är ofta underskattade.

Författaren menar även följande. Citat ”Den lärare som Hattie skildrar är en slags ideallärare som alltid är väl förberedd, inspirerande och passionerad. Läraren vet vad hon ska göra för att varje elev ska nå målen för lektionen. Läraren ska veta hur varje elev tänker och var eleven är i sin kunskapsutveckling. Hur många kommer att klara det?” 

Hur många lärare som helst tror jag. MEN då krävs det följande som Sten Stensson också är inne på i artikeln. Citat ” I stort sett alla de politiska partierna och alla makthavare inom skolan hänvisar i dag till John Hattie. Ur hans lista med effekter av olika skolinsatser plockar man det som passar och hoppar över det som inte är så smakligt. Men med Synligt lärande för lärare lär det blir svårare att plocka ut enskilda delar. Hattie har en strategi som man måste följa i dess helhet eller låta bli.

Den stora stötestenen för makthavare är att modellen kräver tid. Hur lärarnas arbetstid ska disponeras är en nyckelfråga för skolans resultat och, som jag redan påpekat, har lärarna i dag inte den tid som krävs. Ska lärarna ges mer tid till elevernas lärande eller ska de fortsätta som i dag? Det är en politisk fråga som lärarna själva inte kan lösa i klassrummet.”

Jag som lärare behöver inte mer arbetsuppgifter, det är inte jag som ska hållas ansvarig för elevernas dåliga måluppfyllelse utan det får politikerna helt klart ta på sig äran själva. Jag är lärare, jag är anställd för att tillsammans med mina elever skapa en sådan lärandemiljö så att alla mina elever ska få en ärlig chans att lyckas. För att vi ska lyckas måste det finnas tid till samtal mellan kollegor om lärandet och om undervisning. Att utveckla sin undervisning i klassrummet tar tid och inget som man gör på ett läsår utan det tar flera år.

En mycket mer intressant fråga som jag tycker man ska diskutera i stället är. Varför är det så många lärare som söker sig till Twitter  Facebook och andra digitala/sociala nätverk i sin strävan att diskutera pedagogik? Varför får inte lärare den möjligheten på sina arbetsplatser? Hur många lärare är det inte som på sin fritid byter idéer och erfarenheter med kollegor över hela Sverige?

Alla dessa lärare är engagerade och måna om att utveckla sig själva och sin undervisning för alla elever i detta land. Det bör politiker tänka på. Här är det en hel yrkeskår som sliter hårt, får ta mycket skit i media, utstår förändringar hela tiden, underbetalda, betalar ofta sin egen kompetensutveckling och till på köpet använder sin fritid helt gratis att diskutera undervisning. Vad ska man säga herregud vad miljarder politiker sparar varje år på alla ideallärare.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *