Det kunde man aldrig tro…

Jag, eleverna och föräldrarna är mitt uppe i utvecklingssamtal. Det är spännande, roligt och sorgligt då det är sista gången vi träffs tillsammans i ett samtal om barnet (elevens) utveckling. Nu är det dags för mina elever att lämna den lilla landsbygdsskolan och gå vidare i livet, träffa nya lärare och nya klasskamrater på en ny skola.

I trapphuset på vägen upp till klassrummet möts föräldrarna av elevernas fina snippor och snoppar i textilier vilket bjuder in till samtal och goda skratt. Jag blir varm i magen av alla fina ord som kommer från föräldrarna, här är några citat;

Jag har skrutit om ert projekt för mina kollegor på gymnasiet.

Vad bra att ni gjorde på det här sättet för det är ju så viktigt.

Vad fina de är som riktiga konstverk.

Ni måste ha haft roligt tillsammans.

Vi har fått hem ett glatt barn på fredagar som stolt har berättat vad ni har gjort i skolan.

Vi har haft många trevliga diskussioner kring sex och samlevnad hemma på fredagskvällarna.

Hela släkten har blivit informerade om projektet.

Vilken bra idé, det borde spridas till fler.

Vad ska man säga som lärare det kunde jag aldrig tro att det skulle bli sådana ringar på vattnet. Det jag är mest glad över är att detta projekt har varit ingång till samtal hemma om något som ännu upplevs som tabu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *