Skolan in i framtiden

Till jul fick jag av en kollega en bok i julklapp, den julklappen har jag nu äntligen läst ut. Min kollega vet att jag älskar att läsa. Så den bästa julklappen kunde ju inte vara annat än en bok.

Fil 2016-05-04 09 15 14

Vägen ut ur skolkrisen av Mats Bergstrand (red.) (2015)

Flera av artiklarna i boken är riktigt intressanta och läsvärda. Artikeln av Martin Ingvar som lyder Barns dyslexi ingen ursäkt för att inte lära dem läsa är riktigt bra.

Det förekommer att extra insatser för läs- och skrivförmåga villkoras med att barnet har en dyslexidiagnos (som oftast är av varierad kvalitet) hämmar en kritisk granskning av de pedagogiska och didaktiska metoder som används för läs och skrivinlärning. (Sid. 35) 

Jag tror som författaren att man ofta lägger problemet hos barnet i stället för att granska dig själv som pedagog. Hur fungerar min undervisning? Har jag rätt metoder? Jag kanske måste se ur ett annat perspektiv. Samtidigt blir jag nyfiken på vad författaren anser är en effektiv läs- och skrivinlärning? Vidare skriver Martin Ingvar att detta är en komplex process och är beroende av flera olika faktorer och precis så är det. Som lärare ska du sätta dig in i varje elevs situation och förutsättning. Men en sak är säker att som lärare behöver du ha goda kunskaper i läsdidaktik och förstå att de första årens läs- och skrivinlärning är viktig och direkt avgörande för barnets fortsatta utveckling.

Artikeln Vägvinnare och villovägar i matematikundervisningen av Attila Szabo är också intressant.

Men lärarna vittnar också om att det händer något med barnens intresse när de kommer till 10-11 årsåldern. Det är nämligen då många barn upplever matematiken tråkig eller obegriplig och ointresse blir otaliga matematiklektioner under återstående delen av skoltiden, där en stor del av klassen varken förstår lärarens genomgångar eller upplever att de klarar av att lösa uppgifterna i läroboken. 

Jag både förstår och inte förstår innehållet i citatet här ovan. Jag har också mött elever som tycker matematik är svårt och ointressant men lyckats vända på det. Jag har också mött fler elever som tycker matematik är det roligaste som finns. Matematik är kommunikation för mig. Jag vill att eleven ska uppleva och upptäcka matematiken med allt vad det innebär, symboler, tecken, mönster, bilder, konst och så vidare. Eleverna måste få prova och ompröva om det behövs. De ska skapa, rita, bygga matematik och samtala. Inte ha fokus på rätt och fel utan vad kan vi förändra och göra annorlunda. På så sätt utvecklas elevernas förmågor att hantera problem, skapar strategier och metoder i interaktion med sina klasskamrater och dig som lärare. Något som även författaren är inne på med artikeln.

Jag tror som flera av författarna i boken att vi behöver tänka om, tänka nytt för att utveckla skolan in i framtiden. Vi måste vara mer med tiden, se andra värden och våga ompröva.

Bråk, procent och decimaltal

När jag ser begreppen bråk, procent och decimaltal får jag inte ett endast minne av detta från min egen resa i matematik och skolgång. Oh! nej, det var inte riktigt sant. Om jag tänker efter så minns jag bråk med skräck medan procent och decimaltal känns bättre i magen. För precis så är det, magont för vissa saker inom matematiken och säkert många andra ämnen i skolan under min egen resa i skolans värld och för många elever i dagens skola.

Nu står jag där som lärare och älskar matematik. Jag kommer numera på mig själv att jag tänker i bråk när jag ska räkna ut olika saker i mitt eget vardagsliv. Något som inte fanns på världskartan när jag gick i skolan. Nu kan jag se mina egna elever brottas med samma problem som jag gjorde när jag gick i skolan. Jag är också nästan helt säker på att en del av dem har magont när de kommer till matematiken.

Vad kan då bli skillnaden mellan då och nu? Jo, jag kan ta mitt ansvar som lärare och verkligen hjälpa mina elever att förstå dessa begrepp men framförallt ska de inte ha magont av matematik. Matematik för mig och förhoppningsvis för mina elever ska vara spännande, lärorikt, magiskt, vackert, praktiskt och upplevelsebaserat.

Precis nu som då, har eleverna mycket svårt med bråk, procent och decimaltal och att de hör ihop. Många lärare som undervisar på högstadiet vill belysa för oss som undervisar i år 4-6 att eleverna har svårt med detta. Jag har själv sett detta hos en del av mina egna elever speciellt att kunna dela in/upp olika figurer i olika delar av en helhet. Ett exempel är att kunna dela in ett A4 papper i tredjedelar. För en del elever är bara denna övning som att bestiga ett högt berg. Har de äntligen lyckats dela in ett A4 papper i tredjedelar, genom att vika kortsidorna mot varandra, så kan samma övning vara minst lika svår, om du ber eleverna vika papperet i tredjedelar genom att vika långsidorna mot varandra.

Du undrar säkert varför då göra en sådan övning? Jag genomförde denna övning efter jag hade fått en idé när jag såg en inspelad föreläsning av Wiggo Kilborn på UR Play. Många elever behöver arbeta praktiskt innan de kan arbeta abstrakt med matematiken. Med denna övning nådde jag fram till ytterligare några elever som tycker bråk är svårt och antalet elever med magont minskar. Men jag tror inte att problemet ligger här vid just detta enskilda moment utan i den tidigare skolgången. Vi slöser bort elevernas förmågor och erfarenheter de erövrat i den tidigare skolgången. Vad menar jag med detta? Wiggo Kilborn berättar i sin föreläsning att en del av alla dessa räkneoperationer inom bråk klarar barn i förskolan av medan elever i år 7 eller år 9 klarar inte av samma uppgifter. Man kan då ställa sig frågan vad är det som händer på vägen?

Jag tror att det är flera faktorer och jag ska nämna några.

  • Man utnyttjar inte barnens förmågor som de erövrat på förskolan.
  • Man arbetar inte med vissa områden inom matematiken i de lägre åldrarna.
  • Man fokuserar på aritmetiken främst subtraktion och addition i de tidiga skolåren.
  • Man ser inte till att eleverna förstår tallinjen.
  • Man arbetar inte praktiskt med matematiken.
  • Man är för styrd av läromedel.
  • Man arbetar inte aktivt med begrepp och man använder inte sig av de rätta matematiska begreppen.
  • Man visar inte för eleverna samband mellan olika räknesätt.
  • Man samtalar inte om matematik.
  • Man är rädd att eleverna inte ska förstå eller att det ska vara för svårt.
  • Man informerar inte om målen inom ämnet och man ser inte till att eleverna blir delaktiga i vad de ska lära sig och hur de ska lära sig.

Det har avsatts och det avsätts massor av pengar i olika matematiksatsningar och ändå går resultaten ner för svenska elever inom matematikämnet. Man kompetensutbildar lärare inom ämnet. Det är bra men handlar det inte om att jag som lärare måste titta på min egen undervisning med granskande ögon? Om mina elever inte förstår så är det väl ändock mitt ansvar att hitta nya ingångar på problemet.

Så jag kommer att fortsätta att arbeta för att inga av mina elever ska ha magont när det är dags för matematik de ska få uppleva, skapa, förundras, experimentera med matematiken. Vad jag kommer att förändra i min undervisning om jag får möjlighet att möta yngre elever igen är att våga använda alla begrepp och områden inom ämnet för jag är övertygad om att de kan.